Här låg jag och fick järn intravenöst på BB.Dagarna efter förlossningen var otroligt kämpiga. Jag försökte vara stark och hålla igen men bröt ihop flera gånger i gråt och förtvivlan. Smärtan var outhärdlig och jag ville bara ge upp. Vart enda muskel i kroppen värkte, som när man har influensa. Magen var stor och svullen, och såret ömmade trots värktabletter och smärtstillande. En sån enkel sak som att vända sig i sängen själv var helt omöjlig, smärtan var för påtaglig. Eftersom Frank och Nixon går i skolan så bestämde vi att Jacob skulle sova hemma andra natten. Så jag hade min första natt ensam med Gaston på BB. Det var en lång natt av mer eller mindre konstant ammande. Mjölken hade inte runnit till ordentligt så han fick inte i sig tillräckligt med mat, vilket i sin tur gjorde att han inte sov längre stunder än 20-30 minuter. Till slut vid 3 tiden på natten kom en BM och tog Gaston ett par timmar så jag fick sova. Personalen på Karolinska BB är helt fantastisk. Alla jag möte under min tid där var otroligt varma, omhändertagande och fina. Hade aldrig tagit mig igenom första dygnen utan det fantastiska teamet. Tiden med Gaston var helt ljuvlig, jag var helt förälskad i min lilla bebis och jag kände hur hjärtat svämmade över av kärlek. Ville bara skydda honom mot allt ont i världen. 4 dagar efter incheckning var det dags att packa ihop och åka hem. Jag längtade hem men var samtidigt rädd för hur allt skulle gå. Jag kände mig väldigt svag fysiskt och hade så ont överallt. Men vi åkte hem. Det var en vacker vinterdag med -12 grader och strålande sol, och på radion pratade dom om någonting som hänt men jag hörde bara mumel. Allting var så ljuddämpat av all snö som fallit och lagt sig som ett tjockt duntäcke över Stockholm. Bilen var perfekt uppvärmd. Jag tittade på Gaston och kände lugnet och tänkte att det här kommer att bli bra nu så fort vi kommer hem och landar. Finaste läkaren gav mig macka och te medans jag ammande på efterkontrollen. Grät en skvätt.Några dagar senare var det dags för efterkontroll på Karolinska. Gaston mådde bra och hade börjat öka i vikt, hurra! Men mina blodvärden var katastrof. Det diskuterades blodtransfusion men först flera prover. Efter några dagars fram och tillbaka till BB för kontroll av mitt blod gick värdena äntligen och rätt håll och transfusion kunde uteslutas. Vi skrevs officiellt ut. Äntligen kunde jag andas ut och återgå till min bebisbubbla och fokusera på att läka och återhämta mig dessutom var min 36 års dag precis runt hörnet. Utsikten från BB Karolinska på en av våra efterkontroller.I bilen på väg hem känner jag verkligen hopp och ett lugn när mobilen plötsligt ringer. Attunda tingsrätt ringer för att delge mig en stämning. "Vi har sökt dig i veckan men inte fått tag på dig..." jag skrattar för jag tror att det är ett skämt, varför känns det som att det aldrig slut regna? vem fan vill stämma mig? och för vad? Det är en tidigare kollega som stämmer mig på väldigt oklara och lösa grunder. Någonting som vi löst och vi båda gått vidare från för flera år sedan. Det kom bokstavligen tillbaka från det döda för att spräcka min bebisbubbla. Jag blev helt förkrossad och chockad. Hur kan någon göra såhär mot en nyförlöst, snittad kvinna? Kardemumma längd på sängen med sång från mina älsklingar på födelsedagsmorgonen.Det här påverkade såklart allt de kommande dagarna. Jag behövde ta tid att gräva i ett gammalt bråk som jag hade gått vidare ifrån. Allting kändes rätt hopplöst här. Att behöva ta tag i såna här saker när man är i det skicket jag var i då både mentalt och fysiskt är något som skulle kunnat tippat vem som helst över kanten. Men jag bet ihop och kontaktade mitt juridiska ombud. Nu ligger ärendet i rättsväsendets händer och jag försöker att inte fokusera mer på det än nödvändigt. Jag vet att jag inte gjort nåt fel och har lagen på min sida. Födelsedagsbrunch med mina fina pojkar.Dagen efter min födelsedag hade vi bokat brunch för hela familjen ute i Sigtuna. Natten innan hade varit svettig och min svullna mage som börjat ömma likt ett blåmärke vid beröring kändes extra påtaglig denna dag. Så på kvällen efter små firandet bestämde jag mig för att åka in till gynakuten på danderyds sjukhus för att kolla läget. Undersökningar, tester och läkarens utlåtande bekräftade att jag hade en infektion i min livmoder. Det skrevs ut 2 olika antibiotika kurer att äta de kommande 10 dagarna. "Blåmärket" jag trodde jag hade på magen visade sig vara min livmoder som jag kände, den drog inte ihop sig och massa blod hade samlats där inne. Det förklarade natt svettningarna jag upplevde och värken i alla muskler. I nästan 2 veckor hade jag gått med infektionen. Kul ställe att hänga på kl 23:30 en lördag.Några dagar in på kuren kände jag hur det vände och jag började äntligen må mycket bättre. Det kändes bokstavligen som att jag klev ut ur en dimma och tillbaka in i klarheten. Jag kunde se klart igen och kände lyckan över att jag faktiskt tagit mig igenom dessa första veckor trots att jag bara några veckor innan knappt kunde ta mig upp ur en säng själv, trots snittet och trots alla efterföljande motgångar så sitter jag här och skriver det här och du läser det jag skrivit. Jag tog mig hela vägen hit och det trodde jag inte alla gånger jag bara ville ge upp. Jag har en bit kvar att gå men det känns mest som nerförsbacke nu.Jag klarade det här så då klarar jag allt kommande i livet eller hur?
