Härifrån går det väldigt snabbt men ändå otroligt organiserat med tanke på hur många människor som befann sig runt omkring mig i rummet. Snabbt rullades jag ut från rummet ut till andra sidan korridoren där operationsrummet ligger. Såhär i efterhand så förstod jag varför de flyttade mig från mitt förra rum tidigare. Det här nya rummet var verkligen precis bredvid operationssalen.Väl inne i operationssalen så kändes det som att all personal jobbade snabbt för att plocka ut Gaston så fort som möjligt. I mina tankar gick just nu två saker: 1. jag ville absolut inte bli lokalt bedövad från midjan ner. I mötet med narkosläkaren på specialistmödravården tidigare i veckan så diskuterade vi för- och nackdelar med epidural mot att bli nedsövd och vi kom fram till att en nedsövning skulle vid akutsnitt vara bästa alternativet för mig. Så väl inne i salen frågade jag efter narkosläkaren, han kom fram och presenterade sig samtidigt som han blev klädd i scrubs av en sköterska. Jag krävde att få bli nedsövd vilket han gick med på och förklara snabbt att just nu i detta läge så har vi inget annat alternativ än att söva ner mig pga tidsbristen. Tanke 2 var att jag bara ville ha Jacob nära innan jag somna, han försäkrade mig om att allting skulle gå bra och han lovade att inte lämna min sida. Hans leende och blåa ögon var det sista jag såg och kommer ihåg från det stormiga operationsrummet innan jag slocknade. Vilken tur att Jacob kunde vara med Gaston hans första timmar.Kl 17:13 Plockades Gaston ut från min mage. Han hade navelsträngen runt halsen flera varv vilket var anledningen till att han inte klarade värkarna i magen. Den satt hårt åt och vid tryck neråt vid värk drogs den åt hårdare så inte konstigt att han inte pallade med. Han var medtagen när han kom ut men helt frisk och hämtade sig snabbt. Jacob var med honom direkt efter att han kom ut och de följande 4 timmarna framåt. Strax innan 21.00 vaknade jag upp. Det var fruktansvärt att vakna upp och inte veta vad som hänt, hur lång tid som gått, hade allt gått bra med bebis och hur mådde jag själv. Jag kände hur kroppen var helt paralyserad och avdomnad och det tog ett tag innan kroppen kom igång. Ingen jag kände var där och en sköterska kom fram till mig och berätta att Jacob var på väg. Tiden gick och gick och efter vad som kändes som en evighet så kom dom tillslut och jag fick återförenas med min lille son igen. Kl 18:25 låg jag fortfarande nedsövd men Jacob la Gaston bredvid mig för hud mot hud en stund.Allting kändes så overkligt när han låg där i min famn, kroppen kändes som ett med min säng medans vi rullades in på BB. Jag försökte fokusera blicken på min bebis och bara vara i stunden men jag var så desorienterad av narkosen och allt som hänt så snabbt. Jag grät en hel del. Känslorna bara välde över. Kände enorm kärlek samtidigt som jag var i otrolig smärta. Jag hade svårt att prata och artikulera och ett tag kändes det som att jag var fången i min egen kropp. Mitt i allt så fick jag för mig att jag skulle upp ur sängen och gå. Sjuksköterskan tittade på mig som att jag var helt galen och jag kopplade inte. Hon fråga mig men vart ska du vännen? Du har ju precis blivit snittad. Jag svara att jag ville gå på toa. Jag kopplade inte att jag hade en kateter och att jag defacto blivit snittad och inte kunde gå upp och gå. Jag var väldigt desorienterad om man säger så. Man ser på min blick hur veck jag var och hur desorienterad jag kände mig. men jag hade min bebis i min famn och det var det viktigaste.Det enda som jag kunde ta på som kändes verkligt var min bebis jag hade i famnen och min man bredvid min säng. Så jag bestämde mig för att bara fokusera tankarna på det och somnade så småningom. Vi alla tre sov rätt bra den natten och jag kommer ihåg hur tyst det var. Nu var han äntligen här min efterlängtade bebis. Jag kände enorm glädje samtidigt som jag gick igenom enorm sorg för det som inte blev och för allt fysiskt jag behövt gå igenom samt vad som komma skall med återhämtningen.
