Det är väldigt terapeutiskt att få skriva av sig om det som jag var med om när Gaston kom till världen. Det är ofta så jag bearbetar jobbiga händelser i mitt liv och den här förlossningen var verkligen jobbig och traumatisk så vi tar det från början.Fredag den 12:e januari var en till synes helt vanlig dag, jag hade precis gått in i vecka 38+1. Dagen bestod av jobb på dagen, fredagsmys på kvällen och en varm lång dusch innan sängen. Vid 22 tiden när jag kom ut från duschen så hade Jacob somnat på soffan så jag övervägde om jag skulle väcka honom eller bara låta honom sova där han sov, men kom snabbt fram till att jag inte ville sova ensam. Så jag satte mig ner bredvid honom och väckte honom. Vi bestämde oss för att han skulle lägga barnen och att vi också skulle gå och lägga oss för kvällen direkt efter. Jacob drar upp mig från soffan då jag inte kommer upp själv längre och i samma veva som jag rättar ut mina ben så går vattnet med världens besked. Det bara forsar konstant i säkert 1 minut. Det har aldrig hänt mig förut att vattnet gått så redan här började jag ana att den här förlossningen inte skulle gå ens lite som de tidigare 2. Min tanke här var att det nog skulle gå mycket snabbare bara, men chi fick jag. Jacob ringde förlossningen strax efter vattnet gått som meddela oss om att vi måste komma in på en gång för undersökning. De såg ju i min journal att jag varit under uppsikt av specialistmödravården för låga trombocyter så det kändes självklart att åka in på en gång. Efter att ha nattat barnen, ringt dit min syster som skulle passa dem, packat det sista i BB-väskan så var det dags att åka till Karolinska. Värkarna började komma kanske en halvtimme efter vattnet gått men det var väldigt hanterbart så jag andades mig igenom varje värk. I bilen så funderar jag på om jag vill göra en vaginalundersökning när vi kommer fram till BB, dels för att se hur öppen jag är och för att jag ska få en känsla för vart i förloppet vi befinner oss, allting var ju så annorlunda denna gång. Jag kände att jag nog inte är så öppen så ville få det bekräftat. Jag bestämde mig för att ta beslutet på plats beroende på hur jag känner där och då.01:35 kommer vi in på förlossningen på Karolinska. CTG kopplas på, vaginalundersökning utförs och precis som jag misstänkte så var jag bara 3 cm öppen. Barnmorskorna meddelar oss om att mitt CTG är avvikande så de vill att jag stannar över natten. En sköterska kommer in och sätter en infart i mitt armveck och jag uttrycker flera ggr att den gör ont och att det känns som att den sitter fel men hon försäkrar mig om att det är rätt (såhär i efterhand så önskar jag att jag stått på mig för den gjorde riktigt jäkla ont tills den togs bort dagen efter). Vi bestämmer oss för att försöka sova till morgondagen. Innan vi somnar kommer även en BM in och säger att CTG ser bättre ut så vi har inget att bekymra oss över. Lördag den 13:e januari vaknar jag utvilad och pigg förutom att jag har ont i armvecket av infarten. Jag känner hur Gaston rör sig i magen men jag har inga värkar längre, de har stannat av helt. Vi käkar lite frukost och inväntar rondläkaren som ska komma in med ett utlåtande. Men timmarna går och går och ingen läkare hinner komma till mig, inget CTG påkopplat, inga värkar alls och definitivt ingen bebis i sikte. Så vi äter lunch, köttbullar med potatismos (en solklar favorit hos mig) och efter den så känner inte jag Gaston röra sig lika mycket i magen. Mamma kommer till förlossningen och vi tar en lång sjukhuspromenad i hopp om att värkar ska komma igång igen och snackar om livet. Mamma kommer alltid med den bästa peppen och ger mig eld i baken så jag går tillbaka efter promenaden med mer självsäkerhet. Jag kallar på personalen och ber dem att koppla på CTG igen, meddelar att fosterrörelserna minskat markant och att jag vill att bebisen ska komma ut nu. Direkt kopplas det på CTG. Efter en 20 minuter kommer en BM in till mig och säger att CTG ser inte bra ut igen, bebis puls har tidigare gått ner vid värk och nu såg det likadant ut. Han verkar ha svårt att hantera värkarna trots att jag knappt känner av något av värkarna. Så det bestäms att jag ska sättas igång med värkstimulerande dropp. Jag får då flytta till ett nytt rum och blir tilldelad ett nytt team barnmorska och läkare. Jag har fått värkstimulerande dropp förut och det är inte kul alls så jag stålsatte mig inför det värsta. Tog de första värkarna helt okej men för varje värk så blev det snabbt intensivare och jobbigare att andas med. Det kändes som att jag drunknade sakta men säkert. För varje värk jag tog så kom det också in fler personal på rummet. De bad mig ändra ställning inför varje värk och jag gjorde allt i min makt för att de skulle hitta rätt position som bebis trivdes med men ganska snabbt märkte teamet att det här går inte, trots att de satt skalpelketrod på bebis. Han pallar verkligen inte med värkarna då hans puls gick ner oroväckande mycket i varje värk. Snabbt men på ett lugnande sätt berättade BM för mig att det här går inte, vi måste ge dig värkhämnande medecin nu och stoppa förlossnings förloppet så mycket som möjligt för bebis mår inte bra av det här. Beslutet att bebis måste ut NU tas av teamet och då krävs ett urakut snitt.
