Hela familjen Eriksberger, minus hunden Congo.Otroligt varmt välkommen till min nya blogg här på motherhood. Är så glad och taggad på att ännu en gång vara igång med bloggandet på nytt igen efter flera års uppehåll.2006 när jag gick sista året på gymnasiet startade jag min första blogg. Min svenska lärare Karin tänkte att det skulle vara ett bra sätt för mig att öva både skrift och läsning. Jag har alltid älskat att skriva och det är det jag saknat med bloggandet. Men varför hamna jag här på motherhood undrar ni kanske då. Jag tänker att vi tar det från början så ni hänger med i svängarna. För ett par månader sedan började min alltid super regelbundna mens att krångla. Den gick från 28 menscykeldagar till enbart 18 och blödningarna jag hade var från helvetet. I de 3-4 första dagar kunde jag knappt gå ut med hunden för jag blödde så mycket. När den 3:e cykel i rad såg likadan ut så började jag bli orolig så då gör man ju bäst i att googla (eller inte). Google ställde diagnosen förklimakteriet högst upp på min uppmärksamhetslista. Tankarna i min snabba ADHD hjärna började spinna. Hur ställer jag mig egentligen till att stänga fertilitetsfönstret för gott? Är vi verkligen färdiga med vårt familjebyggande? Är vi fulltaliga? Är vi nöjda eller finns det plats för mer kärlek? Här firade vi 10 årig bröllopsdag, 9:e juli 2021.Jag och min man Jacob har kilat stadigt sedan 2008 och gifta sedan 2011 så kärleken oss emellan är super stark och fått alla de prövningar en relation kan gå igenom och vi har tagit oss igenom det fortfarande sida vid sida, så oss går det verkligen igen nöd på. Vi bestämde oss för att boka en tid hos stans (enligt mig) bästa gynekolog för en liten utredning. Väl där var jag rätt inställd på dåliga besked men istället så sa han att jag inte behövde oroa mig, mina ägg såg jätte fina ut, jag har haft ägglossning där ägg har släppts och min fertilitet ser ljus ut. Helt fantastiska nyheter tänkte vi då och bestämde oss för att starta igång bebisbakandet. Som vi gjort alla tidigare gånger så blev vi båda jätte taggade på att mysa extra mycket med varandra. Vi satsade på att bli gravida till hösten (ja ungefär nu egentligen) Men min kropp hade andra planer den bestämde sig för att bli gravid på första försöket precis som med våra två äldre söner. Min man blev såklart lite snoppen och jag med men båda så otroligt överlyckliga när vi fick plusset i april. Inte trodde vi att det skulle gå så snabbt och enkelt. Så nu är vi här! I skrivande stund så är jag i vecka 12 (11+2) och har precis passerat den mest kritiska tiden vilket känns skönt. Hur har den första trimestern varit då? Helt jäkla fruktansvärd. Jag har varit så trött, otroligt illamående, kaskad kastat upp på gatan och ja mest sovit de första 10 veckorna. Jag minns att mina två första graviditeter var rätt lika varandra men denna känns mycket mer annorlunda hittills. Redan i vecka 8 kunde man ana en liten bump så det har varit svårt att dölja magen. Alla familjens medlemmar hoppas ju på en lillasyster men ju mer tiden gått så har jag känt att det inte spelar så stor roll i slutändan. Såklart hade man kunnat välja så hade vi valt en dotter men orka leka gud, det kostar ju en hel förmögenhet dessutom att gå igenom en sådan process där man väljer kön så vi håller tummarna bara att det är en frisk bebis därinne det är det viktigaste när man är gravid i 35 års ålder. I början på maj i år när jag var precis i början av graviditeten. Här visste bara jag och Jacob.I den här bloggen så kommer jag dela med mig om mina tankar kring gravid vid 35 och det väntande moderskapet. Det kommer vara 12 år mellan min äldsta och min yngsta så det känns lite som att börja om bara att man vet exakt vad man ska göra den här gången. Det som också är himla fint är att första gången skaffade jag barn med min man men den här gången skaffar vi alla tillsammans en ny familjemedlem och det känns himla fint att ha mina äldre söner så nära, nyfikna och kärleksfulla. De har båda önskat att få vara med på förlossningen vilket gjorde mig otroligt varm och glad men rent praktiskt får vi se om det går alls. Som mycket annat så går ju det där med viljan upp och ner hos barn så vi får se när det närmar sig.Jag hoppas du vill följa med på denna resa och att du ska trivas med bloggen 🌸
