På nationaldagen bestämde vi oss för att dela nyheten med våra söner Frank och Nixon. De anade ingeting ännu men hade absolut märkt av mina humörsvängningar.Vi satte oss ner för en liten picknick nere vid edsviken där vi bor. Jag var rätt så nervös för hur de skulle reagera då vi har pratat om det tidigare och de båda har haft så olika tankar kring syskon. Så vi var båda spända på att se deras reaktioner. Först vart de båda chockade men sen kom en massa frågor och sist kom glädje. Frank vår äldsta sa att om det är en lillebror så vill han inte ha den och Nixon är mest glad att inte behöva vara yngst längre, han blir glad oavsett vad det blir. Men jag tycker att det gick bra ändå. Det klappades på mage och de ville lägga örat mot magen och lyssna, så gulligt. Frank fyller 12 år i februari och Nixon fyller 8 år i Mars så det kommer vara många år mellan storebrorsorna och deras lillsyskon. Vi hade ju egentligen inte tänkt oss flera barn men så blev det nu ändå och det är väl det som gör hela den här resan så himla fin. Jag längtar efter att få se hur Frank och Nixon kommer att vara med deras lillsyskon. Det har ju bara varit de två i så många år nu så det ska bli spännande att se den nya dynamiken. Jag vill ju att barnen ska vara super involverade i hela processen så vi bestämde oss för att kolla kön på bebisen i vecka 20 under rutin ultraljudet och dela det först bara med varandra och sedan med pojkarna. Vi båda önskade oss innerligt en dotter eftersom vi redan har två fantastiska söner men det är ju inget man får bestämma så ju mer tiden gått desto mindre har det spelat roll. När vi väl låg där på ultraljudet så bad vi barnmorskan att inte säga eller avslöja könet. Så hon skrev upp det på en lapp efter när vi var klara och la ned den i ett kuvert tillsammans med bilder på vår bebis som vi fick ta med oss. När vi var klara på mama mia så tog vi en fika och tittade på UL bilderna tillsammans, på tre öppnade vi lappen och där stog det med stora bokstäver att det är en POJKE! Jag trodde vi skulle bli besvikna men det blev vi liksom inte. Jag var så himla spänd innan för att jag var så rädd för hur jag skulle reagera om jag inte fick en flicka. Jag trodde helt ärligt jag skulle bli besviken men det kom aldrig. Jag tror att innerst inne så visste jag nog hela tiden att jag skulle få en 3:e son. Tänk triss i söner, vilken välsignelse.
