När jag var liten så älskade jag back to school veckan. Jag mådde bäst utav rutiner i vardagen så jag längtade ofta tillbaka till det. Pirret att få träffa alla kompisar igen, vad man ville ha för kläder och stil samt vilket bänk och bokpaper man skulle köra på.Mina pojkar är mig till synes lika taggade. Min yngsta började dessutom 1:an vilket är en milstolpe i hans liv såklart. Det ligger otroligt mycket stolthet från oss föräldrar gentemot våra barn men också lite oro för hur det ska gå. I min familj har ALLA ADHD. Japp så är det! För barnen kan det vara rätt utmanande med en fyrkantig skola. I förskola har de båda gått efter montessori pedagogik vilket har varit väldigt bra för pojkarna. Den ständiga frågan om man verkligen ska medicinera under skolgång? De fixar ju skolan bättre då men vad kan det ha för långt gående konsekvenser för deras personligheter? Jag och pappan fick våra diagnoser som vuxna. Vi var fria fåglar under barndomen vilket påverkade oss på flera plan både positivt och negativt. Idag som vuxna äter vi medicin vid behov, dvs när man ska göra bokslut på bolaget och andra såna tråkigheter som kräver djup koncentration och fokus. Vi har ju tvingats till att lära oss hantera vår Adhd medans barnen våra får en skjuts med hjälp utav medicinen. Men vilket alternativ är då bäst? Fråga mig om 15 år så kanske jag har ett bättre svar till dig. I vårt läge så funkar skolan absolut inte utan medicin, tro mig vi har försökt flera gånger men det blir bara stup ner i självhatets grund. Med medicin så lyckas de till och med väldigt bra i skolan och det är så kul att se pojkarna känna att de lyckas med sina mål.
